LIVSLÄNGTAN

maj 28, 2020

Jag börjar å ena sidan bli lite ledsen över att min roadtrip håller på att ta slut, å andra sidan börjar jag känna att det är dags. Jag längtar efter livet. Jag längtar efter att klättra, efter att träffa mina vänner, efter att jobba, efter att skaffa en van. Jag längtar till Gotland. Till äventyren. Det här äventyret är fantastiskt men i stillheten har jag hunnit få ny energi.  

eld-kokkaffe-eldhäng-norrland

Mitt face bränns efter gårdagens tur. Jag gick upp mot fjälltoppen och tänkte på hur fint solen glittrade i snön men jag tänkte inte på hur mycket solen bränns. Jag tänkte att det borde vara lugnt med både solskyddsfaktor 50 och keps. Det var det inte. Jag stannade på en sten och sov middag tillsammans med Iowa medan Samuel gick på topptur. Utsikten var magisk men jag kunde mest bara titta på alla de glittrande bergskristallerna som låg strösslade överallt. Några satt fortfarande fast i stenen men jag ska erkänna att några fick följa med mig hem. 

Vi är i fjällen som gränsar mot Norge. Jag är sjukt peppad över att vara i riktiga snötäkta fjäll igen. Fjällen ger mig alltid en känsla av att vara på ett riktigt äventyr. Det känns som att solen aldrig går ner och klockan ett på natten är himlen fortfarande helt lila, horisonten lyser i gult. Mina stressnivåer är helt obefintliga, det är nice att bara vara i naturen. Jag var ganska trött och sliten i början på roadtripen, kände mig inte så pepp på livet som jag hade velat. Att åka på roadtrip fick duga men det visade sig vara precis vad jag behövde.

    Leave a comment

    tjugo − fyra =