PILLER

maj 1, 2020

Jag har levt i en bomullsvadderad verklighet sedan jag var fjorton. Jag känner en stor sorg för de som fortfarande har det så. Jag tror att en stor del av att vara människa och inte robot innebär att känna saker, att ha en själ fylld med känslor. 

När jag var yngre och stormarna rev tag i mig på hösten så kunde jag känna mig så levande att jag trodde att jag skulle brinna upp inifrån. Jag hade så mycket energi att det sprakade om mig och jag kände mig oövervinnerlig. Jag var stark och jag var fri. Jag skrattade högt och jag grät och jag var glad och arg och jag var kåt. Jag kände mycket. Den känslan försvann gradvis under åren och jag tänkte att det är så det är att bli äldre. Jag slutade gradvis att skratta högt, slutade att vara rasande arg eller galet lycklig. Det enda som fanns kvar var en ledsamhet och en dov tomhet. 


För några år sedan slutade jag med p-piller och allt det starka kom tillbaka. När vinden drar tag i mig känner jag hur min kropp fylls på med energi. Jag känner inte att det är jobbigt att kämpa emot blåsten, jag känner hur jag blir starkare. Jag känner. Jag känner mycket och intensivt, jag lever igen. I nästan 15 år har jag gått omkring med bomullsvadd över mina känslor, ett grått töcken över verkligheten. Men det är helt normalt. Tills det finns ett p-piller för män. Då är det inte längre helt normalt.

VÅRKÄNSLOR
ENSAM I DET VILDA
BRA JÄVLA FEST!

    Leave a comment

    tre × 5 =