TÅRAR FÖR LOFOTEN

juli 10, 2020

Jag hamnade på färjan till Lofoten. Jag skulle inte tagit den förrän imorgon men i vanlig ordning misslyckades jag med att följa GPSens anvisningar till kvällens camp. Jag gillar verkligen inte att göra som jag blir tillsagd. Istället hamnade jag vid färjan och eftersom den skulle gå precis när jag kom dit så tänkte jag ”varför inte”. Nu är jag på snart på Lofoten. När jag först såg Lofoten på håll från bilen blev jag så glad att jag höll på att börja grina. Varje gång jag blir gråtfärdig blir jag också illamående. Jag vet inte om det är en vanlig association?

Jag har tänkt på Lofoten sedan jag var där sist, alla bilder och alla minnen gör mig varm. Att få vara i den naturen, med så fantastiska människor och utföra mina favorithobbys är väldigt, väldigt svårslaget. Jag längtar efter att klättra vid havet, efter att prata skit med Sam i hans van, efter att hänga på lodgen och efter att bara vara. En av de coolaste sakerna är att Suzie ska öppna café och jag längtar extra mycket efter att hänga där!

Jag har fått jobb på Himmel og Havn, samma restaurang som jag jobbade på förra sommaren. Jag gillar inte ordet tacksam, jag tycker att det är lite cheesy, men just nu är jag faktiskt tacksam för mycket. För livet. Att få ett jobb över huvud taget just nu är inte det lättaste, därför känns det väldigt fint att få jobba på ett ställe där jag trivdes väldigt bra förra sommaren. Att det dessutom är på Lofoten och att jag bor i en van med min hund gör det hela nästan overkligt bra. Det känns nästan lite tabu att säga men jag är lycklig just nu. Eller är det kanske inte tabu, är det kanske att man är rädd för att jinxa det?

JAG DUGER INTE
VANLIGT LIV I VAN