PÅ TUR I SVOLVÆR

juli 14, 2020

Jag är strax utanför Svolvær, jag campar på en plats som jag hittade när jag var strandad utanför en bensinmack här förra sommaren. (Läs om det äventyret här.) Enda anledningen till att jag är här istället för att köra längre söderut till bättre klättring och vänner är för att jag ska gå på Biltema. Bland annat för att köpa nån form av lim till fönstret som jag lyckades ha sönder typ dag två. Eller kanske dag tre. Men så skulle jag bara gå på en liten promenad med Iowa innan jag skulle åka till Biltema och sen hamnade jag på en stig mot en topp och sen kunde jag inte låta bli att gå hela vägen upp till toppen och helt plötsligt hade biltema stängt för dagen och dagen efter var det söndag och då var det visst stängt helt och hållet.

Tjeldbergtinden ligger strax utanför Svolvær och är hela 367 meter över havet. Enligt utsago ligger Åresjön på 372 meter över havet. Det känns himla märkligt att ha bestigit ett helt berg och ändå inte kommit i nivå med Åre by.

Jag hade nästan glömt hur jobbigt det är att gå upp på riktiga berg, det var för länge sen sist. På vägen ner var mina ben så skakiga att jag halkade i rullgruset och var tvungen att sitta på en rot i en minut för att få benen att skaka lite mindre. Något jag däremot inte glömt är hur fantastiskt fin utsikten är från de här bergen. Lofoten måste ju vara världens vackraste plats!

Jag tycker det är kul hur Iowa alltid beter sig så bra när vi är på seriösa eskapader. Hon hoppar två stenar före, väntar tills jag är ikapp och sen hoppar hon två stenar till. Ofta känns det som att hon väljer den vägen som blir bäst för mig och hon vänder sig alltid om när hon väntar in mig och kollar så att det går bra för mig. På vägen ner tar det alltid tusen år för oss för när hon hoppar sina två stenar står jag alltid stilla, och när jag hoppar mina två stenar står hon stilla. Det känns som för stor risk att rasa ner för hela berget i ett svep annars.

Igår höll hon dock på att skrämma slag på mig. Jag klättrade ner för en brant sten för att se om hon kunde gå där men innan jag ens hunnit titta höll hon på att slänga sig utför stenen som var näst intill ett stup, bara för att följa efter. En väldigt fin och beundransvärd egenskap men satan vad rädd jag blev. Det var alldeles för högt för henne att hoppa och landningen var ungefär lika brant som hoppet så vi gick runt.

OBS! Varken hundar eller människor kom till skada under vandringen i Svolvær.

KAMPEN OM EN DUSCH
JAG DUGER INTE

    Leave a comment

    sjutton − 7 =